Mr. Safar - En Hjärna & Ett Hjärta

Det var sommaren 2006, Italien hade vunnit VM det året. Den sommaren hade jag jobbat jättemycket. En vanlig människa skulle klara av det, men jag är inte vanlig. Jag hade bara jobbat nattskift. Brödet som vi inkurerade tog jag med till tunnelbanan och gav till de hemlösa, bättre att ge dem mat än pengar. Iaf, det året, när jag kom tillbaks till skolan insåg jag att jag inte hade haft sommarlov, jag hade ett så kallat jobblov, tid för att jobba... Höstlovet 06 beslutade Mr. Elfström, Mr. Cabrera och jag att åka till Spanien och bara ta det lugnt. Vi hade ett eget hus, fick laga våran egna mat och lyssna på våran musik. Där lärde jag mig att jag måste vara mer öppen när det gäller musik. Jag lärde mig att lyssna på Lars Winnerbäck, vilken kille! Om ni har hört hans låt, Över gränsen, så förstår ni att jag sedan dess har velat åka till Köpenhamn.

Sådär, lite kuriosa om det förflutna. Jag åkte till stan idag för att lämna mina finaste jeans till butiken o bad dem laga dem igen, hoppas de lyckas! Jag passade även på att ta ut mina tickets till Lund.

Angående resan. Jag har alltid tyckt om att åka tåg, det är så man upptäcker ett land. Bäst var när jag åkte från Udine till Roma. Vädret var perfekt, det var perfekt hastighet för att se allt, man åkte igenom den Apellinska bergskedjan och den var underbar, allt var bra!

I Lund ska jag hälsa på mina två kompisar, Mr. Abazi och Miss. L-B. De pluggar där. 

Köpenhamn på söndag!

Juste, på väg in till stan träffade jag Mr. Albertsson, Åbys Guitar Hero, och vi pratade lite om musik och han sjöng lite, det han hade gjort o så. Så i framtiden, kanske, kommer vi att höra ett samarbete mellan HanYe och Mr. Albertsson.

Allt är bra i min hjärna och mitt hjärta nu, finns lite mer saker att laga och sammanfoga men det kommer, una promessa!

Lars Winnerbäck - Över gränsen

I söndags efter kyrkan och umgänge med familjen var jag oerhört sugen att gå på bio, men det blev inte av.

Nu, idag var en långsam och stressig dag, eller den var inte långsam, väldigt stressig och jobbig.
Det började på morgonen när jag vaknade, min bror bad om hjälp så jag åkte till Täby C och bytte ut hans jacka... Tog ett glas te, Choklad & Mint-smak, inte lika gott den här gången. Efteråt så kom jag hem och tog det lugnt för att sedan åka in till stan med min brors son som är 14 år. Åt sedan Sushi med honom, haha. Sedan så hade jag en träff planerad med Miss. X. Det var länge sen vi träffades och var det något jag behövde var det att få prata med Miss. X. Men efter ett nej från henne vet jag inte vad jag ska göra. 1, 2 eller 3. Jag hade redan tackat nej till två personer för att umgås med henne, men sen få ett nej, haha... Det känns som att någon skrattar mig i ansiktet, inte hon...

Jag skrev förut att jag är snurrig just nu och det är jag fortfarande. Mycket i kroppen, hjärnan och hjärtat som inte stämmer. Känslorna jag har i hjärtat överensstämmer inte med tankarna jag har i hjärnan. Och hur gör man när två organ som dessa korsar varandra med vad de har planerat? Jo, man mår dåligt, det är okej att vara nere, titta ner och vara ledsen. För när man mår bra då är det tvärtom, man mår mycket bra, det är okej att vara uppe, titta upp och vara glad. Det är tvärtom och mitt liv har innehållit mycket av det andra, enbart det andra tills 23 december 2007...
Då stannade jag upp lite för att ta dagen som den kommer, leva för nuet, stunden och dagen, helt enkelt att bara leva. Det gick bra tills min andra operation, jag stannade och backade men denna gång ännu längre bak. Det kommer att ta tid tills jag kommer tillbaks dit jag var förut, men det kommer. Jag vet att jag har människor runtomkring mig som gör allt för att jag ska må bra men det är inte min omgivning som spelar roll nu, det har med mig själv att göra, min hjärna och mitt hjärta måste börja samarbeta igen.

Nu ska jag på en promenad med min syster för hon säger att hon behöver prata, men jag tror hon gör en luring och vill få mig att prata. Det fungerar inte ifall fallet är så!

En morgon knackade en bonde på porten till ett kloster. När portvakten öppnade räckte han fram en praktfull druvklase.
- Kära portvakt, det här är de finaste druvorna från min vingård. Och jag har kommit för att ge dem till dig.
- Tack! Jag ska gå raka vägen till abboten med dem. Han kommer att bli glad över gåvan.
- Nej! Jag gav ju dem till dig.
- Till mig? Jag förtjänar inte en så vacker gåva från naturen.
- När jag har knackat på här har det alltid varit du som öppnat. När jag behövde hjälp för att skörden torkade bort gav du mig ett stycke bröd och ett glas vin varje dag. Med den här druvklasen vill jag ge dig lite av solens kärlek, regnets skönhet och Guds mirakel.
   Portvakten lade klasen framför sig och beundrade den hela förmiddagen. Den var verkligen vacker. Därför bestämde han sig för att skänka den vidare till abboten, som alltid hade stärkt honom med sina visa ord.
   Abboten blev mycket glad över druvorna, men så kom han att tänka på att en av klosterbröderna låg sjuk. Han tänkte: "Han ska få den här klasen. Den kan kanske skänka honom lite glädje".
   Men druvorna blev inte kvar länge i sjuklingens rum, för han tänkte: "Kocken tar hand om mig och ger mig de bästa bitarna. Han skulle säkert bli väldigt glad över den här". När kocken kom in med lunchen fick han druvklasen.
  - Den här är till dig. Du som arbetar med naturens gåvor varje dag vet nog vad du ska göra med ett Guds verk som den här.
    Kocken bländades av klasens skönhet och visade de fulländade druvorna för kökspojken. En sådan fulländning kunde nog ingen uppskatta bättre än kyrkvaktmästaren, som vaktade det Heliga Sakramentet och betraktades som ett helgon av många i klostret.
   Kyrkvaktmästaren skänkte druvorna till klostrets yngste novis, för att lära honom att Guds verk finns i skapelsens minsta delar. När novisen fick klasen fylldes hans hjärta av Herrens härlighet, för han hade aldrig skådat en så vacker druvklase. I samma stund kom han att tänka på den gång då han först hade kommit till klostret, och på den som som då hade öppnat porten. Det var den som hade öppnat dörrem som hade släppt in honom till människor som värdesatte jordens underverk.
   Strax före kvällningen gick han därför med druvklasen till portvakten.
- Ät och njut. Du brukar få sitta här i din ensamhet, och de här druvorna kommer att göra dig gott.
Då förstod portvakten att gåvan verkligen var ämnad för honom. Han njöt av varje druva på klasen och somnade sedan nöjt. På så sätt slöts cirkeln, en cirkel av lycka och glädje som alltid sprids omkring dem som är i kontakt med den gudomliga kraften.

Dessa dagar har det inte hänt så mycket. Jag har mycket som kretsar i min hjärna, för mycket. 20 år och vara med om det här, obegripligt.

Igår var jag i DS för återbesök med Dr. Persson. Min reaktion när jag fick beskedet om framtiden från KS var okej men hon (DS-läkare) var gråtfärdig o då reagerade jag annorlunda. Jag har under dessa veckor som gått o vetskapen om beskedet sett det på ett bra sätt. Men när jag såg henne igår var det som domedagen för mig och jag vet inte riktigt hur jag ska känna, men jag är splittrad för min hjärna kan inte ta allt. Jag bad om att få träffa min gamla psykolog.

Efter DS hade jag ett splittrat hjärta, en sak som fått mig samlad och lugn har varit att läsa, det har en sån bra effekt på mig. Så jag åkte till Sthlm för att köpa en bok som får mig att tänka, en bok jag har rekommenderat för alla men som jag inte äger, nu var det dags. Alkemisten av Paulo Coelho. Den boken förändrar mycket i ens hjärna.

Jag kom hem o tog det lugnt för att senare ta en promenad och pratstund med Miss. Olin, det var väldigt längesen. Vi pratade o så, när Mr. Haddad och Mr. R-F anslöt sig till gruppen. Vi gjorde henne sällskap för att sedan ta oss hem. Det var skönt o positivt att få träffa henne men varken hon eller jag hann säga allt och det kändes inte som att vi hann prata klart, men men.

Just nu läser jag en bok som heter Zahiren av Paulo Coelho. Och min hjärna är trasig just nu så jag behöver böcker som samlar, den här har inte den egenskapen men jag vill läsa klart den innan jag börjar med nästa bok, En handbok i konsten att leva. Lycka! av Dalai Lama. Haha! Det får mig att tänka på en tjej runt 25 år som hade rest ensam till Egypten och hade den boken med sig som enda sällskap, o lite kläder. Men hon kände så som jag gör nu och jag hoppas att boken är bra.

Till helgen har jag inte planerat så mycket! Chilla idag, jobba imorgon och kyrkan på söndag!