Mr. Safar - En Hjärna & Ett Hjärta

Väl på fredags morgonen var svaret ännu oklart för mig. Jag visste att man gör två saker på sjukhus. Blir frisk och VÄNTAR. Eller jag har gjort det den senaste tiden, blivit frisk och väntat länge. Tog med mig min kusin, Miss. Safar som själv var där nyligen på grund av ett stukat ben. Jag skulle aldrig klara det själv. Ville inte ha med mig någon men mitt sunda förnuft fick mig att ringa henne och be om hennes sällskap. Vi väntade och väntade. Det slutade med våran ankomst vid 14-00. Jag fick genomgå lite tester och så, o sedan vid 20-tiden skjutsades jag upp till mitt rum där jag skulle sova. Stora delar av min familj kom för att hälsa på. 

Lördag morgon, och jag vaknade med ångest. Ångest över att vakna i ett sjukhus, när solen var så varm som den var idag. Jag frågade om permission vid 11-tiden och läkaren kom vid 16. Ett skämt tyckte jag men jag visste det i min hjärna. Besök aldrig ett sjukhus på helgerna. Efter hennes positiva besked hoppade jag in i duschen, och tog mig in till stan. Åt på McDonalds (jag klarade av det efter onsdagens incident), tog en glass och sedan bar det av hemåt. Nu är jag här för att vila.

Jag ska tillbaka dit på måndag, men då kommer det gå fortare, jag lovar! 

Tills dess, be för mig och tänk på mig. Jag har det redan tungt, det är tredje gången nu men med ert stöd vet jag att jag klarar av det! Tack!

=)