46. ? (Är så glad att jag inte vet vad inlägget ska heta)
Wow wow wow wow. Den här helgen har varit mycket för min hjärna. Trots att jag har umgåtts med nära och kära har den aldrig varit närvarande känns det som. Den har alltid varit på en annan plats, som en flygande matta. Man kan gå på den men helt plötsligt flyger den iväg. Och dessa flygturer för mig är många, de är jobbiga också. Som en centrifug, den står still men när den flygande mattan (min hjärna) kommer in så sätter den igång att snurra igen på högsta fart, och det är jobbigt.
Nu till ett annat ämne. Derbyt i Superettan. Jag har varit på tre allsvenska matcher i mitt liv och har aldrig varit ett stort fan av svensk fotboll. Efter tillsägelser från familjen valde jag ändå att gå. Det kunde inte bli bråk och våldsamheter när jag hade målat upp en bild av en stor fest i min hjärna. Och fest blev det. Jag kommer inte att gå på många allsvenska matcher i livet, men om du frågar om ett syrianskt derby så vet du vad jag kommer att svara!
Nu ska jag lyssna på Daft Punk och dansa som en flygande matta! =) o ::
Men nu så mina vänner, är jag tillbaka! =)
Jag kom hem ganska sent igår och vaknade idag redan vid sju. Min kropp har varit med om det förut så det var ingen fara. Åkte till sjukhuset med min storebror och var förberedd på en sak, att vänta. Till och med sjuksköterskan sa att vi skulle vänta länge, för att VÄNTA är det man gör på neuro-mottagningar, men men. Jag har vant mig vid det också!
Sedan vid 17-tiden så kom hon med beskedet. Det går inte att förklara. Inga tårar föll, inga kramar utdelades. Men alla tänkte likadant, TACK. Yes, jag är tacksam för mycket. En sak som jag älskar är min familj, för en sak dem gör är att förstå mig. Ni vet när jag fick beskedet, nionde våningen på Karolinska Sjukhuset, jag kunde se ner mot helikopterplattan, så började rummet att snurra och jag satte mig ner igen. Luften jag andades ut blev mycket lättare, det går inte att förklara.
Jag vill bara säga tack för alla som varit med mig och bett böner för mig, jag är er evigt tacksamma! =)
Nu till ett annat ämne. Derbyt i Superettan. Jag har varit på tre allsvenska matcher i mitt liv och har aldrig varit ett stort fan av svensk fotboll. Efter tillsägelser från familjen valde jag ändå att gå. Det kunde inte bli bråk och våldsamheter när jag hade målat upp en bild av en stor fest i min hjärna. Och fest blev det. Jag kommer inte att gå på många allsvenska matcher i livet, men om du frågar om ett syrianskt derby så vet du vad jag kommer att svara!
Nu ska jag lyssna på Daft Punk och dansa som en flygande matta! =) o ::
Kommentarer
Trackback
